Graderingar i Aikido

Svartbältesgraderingar i Aikido har blivit ett lukrativt sätt att mjölka utövarna på sina pengar. I graderingspriser ingår Hombu Dojos avgift, shihans avgift och klubben som står för lägret vill också ha sin andel. Varför ska vara så dyr att dela ut en grad? Förr i tiden kunde man få en grad utan någon gradering, då var det bara avgiften till Hombu Dojon man fick betala, detta är bra eftersom Hombu Dojo inte har egna inkomster och den vill vi att den ska finnas i många år till.

Numera måste man gå på flera läger (läs många tusenlappar) innan man blir godkänd att ställa upp på en gradering. Detta gäller de som inte har en egen shihan som kommer till klubben en eller två ggr per år.

Jag tillhör den skara som saknar shihan i min hemkommun, så jag föredrar att åka till Japan och gradera mig där, oavsett vad det kostar. I Japan kan jag träna för flera olika shihan och jag vet att om de godkänner min grad är för att jag är värd den. I Sverige är som att gå på ICA, jag tar en vara och betalar för den. Graden, här i Sverige, får jag för att jag betalar och inte för att jag är värd den.

Och sedan, vad är shodan, nidan och sandan för grader när man bara tränar kihon waza! Fram till shodan är det ok med kihon waza, men sedan bör man träna Aikido, för kihon waza är inte Aikido, det är bara grunder som kan utvecklas till vilken kampsport som helst.

Nishio Sensei brukade säga; det de flesta andra tränar är inte Aikido, hur mycket de än envisas med att de tränar Aikido. Aikido ligger på en högre dimension som de flesta aldrig kommer att uppnå.

Aikidoläger

Varför i hela friden går man på Aikidoläger. När man går till olika Aikido forum får man en käsla av att lägret är bara för att träffa andra och ha kul. Detta är lustigt eftersom på ett läger där klubbar från hela landet är representerade bildas små öar, de flesta vill träna med kompisarna från sin egen klubb, väldigt få ger sig ut på äventyr och tar upp medlemmar från långväga klubbar. Varför går man på läger och man vill träna med dem från samma klubb?

Man får en känsla av man är på kollo.

I Japan går man på läger för att lära sig, inte så mycket nya tekniker men väl gamla tekniker sedda från en annan vinkel och instruktörerna är måna om at deras intruktioner går fram.

Jag kommer aldrig att förstå varför människor som tycker att terminsavgiften i sin egen klubb är på tok för dyr betalar med glädje flera hundra kronor mer för ett fyra dagars läger som inte ger någon utdelning.

Jag skulle aldrig betala för ett läger bara för att få träffa andra utövare, göra taisabaki och lite ukemi. Gamla bekanta kan man träffa i deras klubbar, taisabaki och ukemi kan man göra i den egna klubben.

Det är roligt å träffa gamla bekanta, men syftet med ett läger borde vara att lära sig mer och från så många vinklar som möjligt.


Här är några bilder som visar ett vanligt Aikidoläger i Sverige.

Man rullar runt, leker på mattan med sina klubbkamrater och tar en grupp selfie för att visa för sina vänner att man har varit på ett Budoläger.

McDojo and Bullshido

 Äntligen en term som förklarar "The New Age Aikido". Länge har jag sökt efter det rätta uttrycket som förklarar varför det startas så många Aikidoklubbar runt om i världen trots att ledarna inte har så mycket kunskaper i ämnet.

I Aikido Journal hittade jag detta inslag och som hänvisar till http://en.wikipedia.org/wiki/Mcdojo, läs och njut.

McDojo is a pejorative term used by some Western martial artists to describe a martial arts school where image or profit is of a higher importance than technical standards, and in the related use of martial arts franchising. The term is an example of McWords applied to Japanese martial arts dojo.[1] A McDojo of Korean martial arts may be referred to as a McDojang but the term McDojo is used for various arts regardless of origin. While using the term McDojo primarily indicates judgement of a school’s financial or marketing practices, it also implies that the teaching standards of such school may be much lower than that of other martial arts schools, or that the school presents non-martial arts training as martial arts. Where a McDojo's practices may border on fraud, this can be referred to as bullshido.

What qualifies as a McDojo is largely the opinion of the user, but there are some practices, regarded as indicative, that are common in schools described as such. These practices may not necessarily be exclusive to McDojos, and schools that would not generally be classified as such, have adopted some of these practices to varying degrees, the line being the subjective one between profit and profiteering. Practices that cause concern include exaggerated or fake qualifications, the use of exploitative contracts and fees, advertising of training that only has a martial arts 'flavour' as actual instruction in fighting, equipment monopolies and restriction on activities outside the school. While the practice of exploiting the mysticism of martial arts is not new[2] it is perceived as having become more prevalent in modern times.

Vi ses snart igen, ha det gott så länge.