onsdag 25 februari 2015

Japanresan 2009

Japanresan 2009 är redan avklarad. Försökte blogga från Japan men utan egen laptop blir man ruinerad om man försöker göra det från något internetcafé, jag vet inte om det finns billiga internetcaféer i Tokyo, men i Ikebukuro fanns det inte. Jo, det fanns Internetcaféer, men jag hittade dem inte då.


Jag åkte med France Air, ett bolag jag aldrig flugit med tidigare, personalen var ok men deras nonchalanta franska atmosfär gick inte att gå miste om, man kunde få ett kycklingben i halsen utan att någon personal reagerade, att trycka på serviceknappen var lönlöst, tur att det inte var ett ben i halsen jag fick utan att min matbricka saknade bestick.


Från Arlanda åkte vi till CDG flygplats i Paris, där trodde de att alla som landade i Paris var terrorister, har inte den europeiska flygplatsen inset att terroristerna inte ställer sig i kö, att de är kompisar till personalen och som har gräddfiler direkt till planen utan att behöva möta en enda vakt. Jag vet detta av egen erfarenhet, har man en släkting som är polis på en flygplats så kan man gå förbi alla vakter direkt till planet, men det är en annan historia.


Resan mellan Paris och Tokyo gick bra, kom fram till Narita på utsatt tid, tankade mitt Suica card med 1000 kr och köpte mig en biljett till Ikebukuro med Next (Narita Express).


Kl. 21.00 är jag framme i Ikebukuro men visste inte riktigt var Nishi-utgången var så det var bara att fråga den förste jag mötte, det var en man som hade längtat att möta någon i nöd så han gjorde allt han kunde för att jag skulle komma fram till min ryokan, han frågade mig om jag hade telefonnumret till ryokan, han fick det och ringde dit för att få en beskrivning för att komma ut på rätt sida av stationen, en gång utanför stationen gick vi till koban (minipolisstation) och frågade efter vägen till ryokan, han fick en karta och tog mig hela vägen till ryokan och han lämnade inte mig förrän han försäkrade sig att det var rätt ryokan vi kom fram till. Måste säga att redan vid koban visste jag hur jag skulle komma till ryokan men hade inte hjärta att stoppa den snälle herren, och om någon undrar så heter ryokan Kimi ryokan.


Nu hade jag hittat ryokan och en plats att sova i.


Aikido-ett operativt system?


Aikido förefaller sig vara mer ett operativ system än en kampkonst.
Därför alla försök att jämföra och likna Aikido med andra kampsportdiscipliner tenderar att misslyckas.

Aikido är inte framtidens budo, eftersom för att förstå Aikido måste vi inse att den följer Universums lagar, och jag lovar, de fanns där redan från första början Universum blev till.
Det moderna i Aikido är att vi måste lära oss att leva med naturen och följa dess lagar. Och detta är inte så lätt för den upplysta människan.

När vi har lärt oss att leva i harmoni med naturen upptäckter vi en atmosfär där vi kan röra oss fritt och känner att vi är en del av naturen och Universum. Vi ingår i naturens operativ systemet och inte i de konstruerade av människan.

Nu kan vi börja installera program i det nya OS:et (operativsystemet), men först måste de programmen skrivas om, anpassas för att de ska kunna arbeta i den nya miljön.
Vi kan ha vilka program vi vill, med det nya OS kommer våra program att bli mer effektiva än i andra konstgjorda OS.

Vår karate, vår judo, vårt jobbsökande, våra studier, välj själv, kommer att bli bättre och mer effektiv.
I Aikido har vi så kallade tekniker, men de är mer för att visa att systemet fungerar. Så försök aldrig att jämföra Aikido med andra kampsportdiscipliner, för Aikido är inte ett program i sig, det är miljön, bakgrunden eller pappret vi skriver på.

Har ni någonsin försökt att skriva en vers på dåligt papper? Skulle ni ens försöka? Karate folket gör det, judo folket gör det, och det mesta som den upplysta människan gör, gör hon på dåligt papper.
Texten ser bra ut till en början, och det är detta som gör att de flesta går i gamla spår, men efter någon månad kan man inte läsa texten. Och vad gör man åt detta problem? Jo man skriver hårdare och hårdare och till slut går pappret sönder. Det är då många slutar att använda programmet och deletar det utan att passera papperskorgen. De upptäckte aldrig att det var fel på pappret.

Man skriver hårdare och hårdare, man tränar hårdare och hårdare, tränarna tror att hemligheten bakom varje framgång ligger i hur hårt man tränar, men är man på fel väg spelar det ingen roll hur långt man går, man kommer inte fram till rätt mål. Man nöter ut sig, får skador och ser med förvåning hur yngre utövare blir duktigare än en själv. Nu är det vanligt att man skyller på åldern, aldrig på miljön eller OS:et.