McDojo and Bullshido

 Äntligen en term som förklarar "The New Age Aikido". Länge har jag sökt efter det rätta uttrycket som förklarar varför det startas så många Aikidoklubbar runt om i världen trots att ledarna inte har så mycket kunskaper i ämnet.

I Aikido Journal hittade jag detta inslag och som hänvisar till http://en.wikipedia.org/wiki/Mcdojo, läs och njut.

McDojo is a pejorative term used by some Western martial artists to describe a martial arts school where image or profit is of a higher importance than technical standards, and in the related use of martial arts franchising. The term is an example of McWords applied to Japanese martial arts dojo.[1] A McDojo of Korean martial arts may be referred to as a McDojang but the term McDojo is used for various arts regardless of origin. While using the term McDojo primarily indicates judgement of a school’s financial or marketing practices, it also implies that the teaching standards of such school may be much lower than that of other martial arts schools, or that the school presents non-martial arts training as martial arts. Where a McDojo's practices may border on fraud, this can be referred to as bullshido.

What qualifies as a McDojo is largely the opinion of the user, but there are some practices, regarded as indicative, that are common in schools described as such. These practices may not necessarily be exclusive to McDojos, and schools that would not generally be classified as such, have adopted some of these practices to varying degrees, the line being the subjective one between profit and profiteering. Practices that cause concern include exaggerated or fake qualifications, the use of exploitative contracts and fees, advertising of training that only has a martial arts 'flavour' as actual instruction in fighting, equipment monopolies and restriction on activities outside the school. While the practice of exploiting the mysticism of martial arts is not new[2] it is perceived as having become more prevalent in modern times.

Vi ses snart igen, ha det gott så länge.

Resa till Japan för att hämta mitt diplom

Min efterlängtade Godan (五段)

Snart är det dags för årets Japanresa. Jag åker den 1:a april med Air France och känner redan hur mitt hjärta bultar av spänning. Resan är mest för att hämta mitt Godan-graderingsdiplom som Sakamoto sensei rekommenderade mig till efter min gradering resa till Japan 2007.

Kommer jag att möta mina gamla vänner? Hur många av de gamla utövarna, de som är 70 år och äldre, kommer att vistas på mattan när jag kommer, eller har de lagt av och ägnar sig åt något annat? Spännande blir det i alla fall.

Jag ska bo i Ikebukuro, i Tokyo, och det ska bli spännande att se om det har dykt upp någon sashimi restaurang, när jag var där i april 2006 fanns det inga sashimi-restauranger där. Ok, jag måste erkänna att man behöver en guide för att hitta guldkornen i Japan. Som ensam turist är det väldigt svårt att hitta det man letar efter. Det är klart att det fanns sashimi-restauranger i Ikebukuro, men jag hittade dem inte.

Visst är mitt 5:e dan-diplom snyggt? Stort tack till Umetsu sensei som övertalade Sakamoto sensei att rekommendera mig till Godan.

Med Sakamoto-sensei efter träningspasset

Aikido - Till vilken nytta?

Den moderna människan verkar inte ha någon nytta av att träna Aikido.

De flesta som tränar Aikido idag gör det som om det vore någon sorts kampsportnektar, en övernaturlig kraft som bara Aikidoutövarna får direkt från gudarna så fort de kliver in i en Aikidodojo, och denna kraft känns väldigt verklig när de gör taisabaki och eller ukemi.

Egentligen är Aikidoutövarna ganska snälla människor, de vill inte skada andra, i alla fall inte medvetet. De har det svårt med att utföra ärliga attacker under ett vanligt träningspass, de känner sig inte motiverade att slå på riktigt när tränaren tar upp dem som uke, de bara drömmer att bli krigare, men tyvärr lider de flesta av dem av tandlekarsyndromet, duger man inte till kirurg får man bli tandläkare. De drömmer om den ultimata kampsportaren som ingen kan slå, men de vill inte svettas, kraften skulle ju komma till dem så fort de klev in på mattan, så svettas, det får andra kampsportare göra, de som tränar Judo, Karatedo, Wushu, you name it, i stort sett alla som tränar så att svettlukten i träningslokalen tar en vecka att försvinna. Så det får bli Aikido i stället.

Det finns Aikidotränare som älskar Karate och som pratar varmt om Karate medan de undervisar i Aikido.

De finns Aikidotränare som älskar Taichi och pratar varmt om Taichi medan de undervisar i Aikido.

Båda sorterna har ingenting i en Aikidodojo att göra.

De flesta drömmer om att bli fruktade krigare men ingen av dem skulle drömma om att anstränga sin kropp för att uppnå drömmen.

Det är ok om de vill leka krigare så länge de är medvetna om vad de håller på med, men det blir ett problem när de själva intalar sig att det de tränar kommer att rädda dem i en trängd situation om de skulle befinna sig på fel plats och på fel tid. De är så säkra på sin sak att många Aikidoklubbar saluför sin aktivitet som SJÄLVFÖRSVAR.

Människor som aldrig någonsin varit hotade till livet påstår för sina elever att teknikerna de utför på mattan fungerar som självförsvar. Samma dumma information har man fått från sengångare till Taichitränare.

Det är drömmen om att bli en superman i kampsport som får dem att ljuga på det viset.

Det finns gott om kampsportgrenar som har som mål att bli värstingar på att puckla ner andra, de tränar för att vinna över andra, de tävlar för att vinna över andra och de lever för att vinna över andra. Men sedan, när de äntligen blivit BÄST, vad kvarstår?

Aikido kallas den sanna BUDO för att den inte kom för att vinna över andra utan för att ta hand om de som vill skada dig. O'Sensei skapade Aikidon för att vi skulle vinna över vårt ego. Det är vårt ego som är vår värsta fiende, det är en del av vårt ego som vi hugger ner varje gång vi hugger mot aite, därför ska varje Aikidoteknik utföras som om det var det sista vi gör, och den ska utföras ärligt och inte som en lek.

Bara genom att ta livet på allvar kan vi får det att se ut som en lek. Livet är en konst och bara en riktig konstnär kan leka med penseln, pianot, rösten eller sina trollkonster.

Men som jag misstänkte, de flesta tränar Aikido som en tidsfördrift tills något viktigare fyller eller tar över den platsen i deras liv.





Fortsättning följer